I seminariet om avel och djurens välbefinnande som organiserades 23.5–24.5.2022 av djurskyddsombudsmannen och Djurens välfärdscentral samlades man för att lyssna och diskutera om avel och djurens välbefinnande under ledning av expertföredrag. I detta blogginlägg sammanfattas de synpunkter på frågor om djurens välbefinnande i samband med avel som aktualiserades i seminariets expertföredrag.
Jaana Husu-Kallio, kanslichef vid jord- och skogsbruksministeriet, höll det inledande anförandet i det två dagar långa seminariet. Enligt Husu-Kallio har forskningen kring genetik gett upphov till en enorm mängd ny information om hur olika egenskaper ärvs och hur denna information också kan utnyttjas bäst inom avel av olika djurarter. Genom avel har djurens välbefinnande förbättrats genom att man till exempel satsat på hälsan hos produktionsdjur. Å andra sidan har man inom aveln delvis också glömt djurens välbefinnande, då man eftersträvat allt större produktionsmängder eller egenskaper som inverkar på utseendet. Avel bör i allt högre grad styras i en riktning som beaktar djurens välbefinnande.
Efter Husu-Kallios inledande anförande höll experter inom olika områden vid seminariet föredrag om hur urval vid avel påverkar olika aspekter av välbefinnandet hos produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilda djur.
Bröstbensfrakturer det största problemet vad gäller välbefinnandet hos värphöns
Vid seminariet presenterade Ida Thøfner, biträdande professor vid Köpenhamns universitet, forskningsresultat om bröstfrakturer hos höns som används i äggproduktion och deras koppling till selektiv avel av höns. Bröstbensfrakturer är ett av de största problemen när det gäller välbefinnandet hos värphöns: problemet är globalt och frakturer förekommer oberoende av produktionssätt. Orsakerna till frakturerna är ännu inte helt kända, men det är fråga om ett problem som orsakas av flera faktorer.
Enligt Thøfner beror sannolikheten för att bröstbensfrakturer uppstår åtminstone på åldern när värpningen inleds, äggproduktionen vid början av värpningen och på hönans låga vikt. Till följd av avel har hönsen minskat i storlek, deras äggproduktion ökat och de kan börja värpa tidigare. Enligt Thøfner är det viktigt att framöver systematiskt bedöma de redan identifierade riskfaktorerna och undersöka möjligheterna inom riktad avel för att förbättra frakturbeständigheten.
Eija Kaukonen, universitetslektor vid Helsingfors universitet, höll ett föredrag om hur tillväxthastigheten påverkar broilrarnas välbefinnande. Vid aveln av broilrar beaktas tillväxthastigheten, foderutnyttjandet, köttets kvalitetsegenskaper, hälsa och välbefinnande. Snabbväxande broilrar har fler problem med hälsa och välbefinnande än broilrar med lägre tillväxthastighet: deras dödlighet är högre och de har fler metaboliska sjukdomar, de har sämre förmåga att gå och de utför mindre arttypiskt beteende. Enligt Kaukonen är det inte endast genetiska faktorer som påverkar tillväxthastigheten, utan även miljöfaktorer såsom foder, vård och förhållanden. I Finland används avlade broilrar som växer långsammare endast i ekologisk produktion med en liten marknadsandel. I Nederländerna och Danmark har andelen långsammare växande broilrar inom uppfödning ökat, och exempelvis är ett krav för det danska välfärdsmärket redan i märkets lägsta led att man använder sig av avlade djur som växer långsammare.
Systematisk svinavel började utvecklas i början av 1900-talet – inom frigrisning är en måttlig griskullsstorlek en fördel
Eeva Nikkilä, doktorand vid Åbo universitet, berättade under sitt anförande om svinavelns kulturhistoria och om de föränderliga mål och ideal som styrt svinaveln. Enligt Nikkilä utvecklades svinhushållningen och svinaveln i Finland och blev systematiska i början av 1900-talet som ett resultat av inhemskt och internationellt samarbete. Under 1900-talet har svinhushållningen genomgått stora förändringar, vilket har påverkat utfodringen, vården, livsmiljön och idealen om grisens kroppsbyggnad och egenskaper. I Finland drevs svinaveln av bevarande och utveckling av egenskaper som ansågs vara ekonomiskt nyttiga samt avskaffandet av egenskaper som ansågs vara ekonomiskt ogynnsamma. Även tidsmässiga och lokala miljöfaktorer och samhälleliga förhållanden utformade svinaveln.
Urval vid avel kan bidra till att främja frigrisning och uppfödning av galtar, berättade Timo Serenius, avelschef vid Figen, i sitt expertanförande. Serenius betonade vikten av ett balanserat och hållbart avelsmål: svinens välbefinnande och produktens kvalitet bör stå i centrum för varje led i kedjan. Vid frigrisning är måttfull kullstorlek en fördel, och dessutom är det viktigt att vid aveln beakta suggans vårddrift, mjölkproduktion, uthållighet och rörelseförmåga samt grisarnas livskraftighet.
Enligt Serenius är också kvaliteten på galtarnas kött ett viktigt forskningsobjekt i avelsprogrammet. När vissa galtar blir könsmogna uppstår galtlukt i deras kött. För att undvika att galtlukt uppstår kastreras för närvarande galtgrisar i Finland, men man eftersträvar att slopa denna praxis. Galtlukten orsakas av de fettlösliga föreningarna androstenon och skatol som är måttligt ärftliga och vars förekomst varierar mellan olika svinraser. Skatolhalten i köttet kan minskas med hjälp av foder, men det behövs ytterligare forskning om hur utvecklingen av galtlukten kan påverkas genom avel eller foder.
Hälsa, hållbarhet och fertilitet beaktas i det nordiska avelsprogrammet för mjölkkor
Terhi Mehtiö, forskare vid Naturresursinstitutet, berättade vid seminariet om hur mjölkboskapens välbefinnande kan förbättras genom avel. I Finland används omfattande nordiska material vid avelsvärderingen av mjölkkor och avelsprogrammet baserar sig på det nordiska totala avelsvärdet, som räknas ut på basis av mer än 80 egenskaper. Urvalets tyngdpunkt började på 1970-talet övergå från enbart produktion till fertilitet, varefter även hälso-, struktur- och hållbarhetsegenskaper inkluderades i avelsprogrammet. Insamling och användning av uppgifter om nötkreaturs hälsa har blivit en viktig del av urvalet vid mjölkboskapsavel. I avelsprogrammet har sinnelaget beaktats, men programmet omfattar hittills inte mer omfattande egenskaper som beskriver den psykiska hälsan. Enligt Mehtiö kan nya tekniker och beteendemätare erbjuda lösningar för detta.
Annika Lonkila, forskare vid Finlands miljöcentral, talade vid seminariet om ett ideal för avel av mjölkkor som syftar till att åstadkomma en ”osynlig ko” som är optimerad för de föränderliga förhållandena i djurproduktionen. En ko som motsvarar idealet medför inga olägenheter för människan, utan är enkel när det gäller hälsa, fertilitet, produktivitet och hanterbarhet. De föränderliga förhållandena, metoderna, kraven och utmaningarna inom djurproduktionen förändrar handlingsförmågan hos människor och andra djur samt förhållandet mellan producenten och kon. Enligt Lonkila är syftet med avel att göra djuren lämpliga för dessa föränderliga förhållanden. Enligt Lonkila är det viktigt att föra en politisk och etisk debatt om avelns mål och roll.
Det nationella programmet för urval av regnbåge inleddes på 1980-talet
Antti Kause, ledande forskare vid Naturresursinstitutet, presenterade vid seminariet ett program för urval av regnbåge, som fick sin början vid Naturresursinstitutet på 1980-talet och vars material innehåller uppgifter om över en halv miljon regnbågar samlade i ett släktträd. Selektiv avel av regnbåge görs för tre produktionsmiljöer: odling i hav, insjöar och recirkulationsanläggningar. Individuellt märkta regnbågar som ingår i urvalsprogrammet kan följas, mätas och väljas i enlighet med urvalsprogrammet. I urvalsindexet viktas produktionsegenskaperna med 64 procent, kvaliteten och konsistensen med 19 procent och fiskhälsan med 17 procent. Urvalsprogrammet har gett information om de olika egenskapernas ärftlighetsgrad, genetiska korrelationer och samverkan mellan miljöfaktorer och genetiska arvsanlag. Orsakerna till fel i formen på till exempel regnbågens ben eller fenor är olika, vilket bör beaktas vid avelsurvalet.
Avelsindex för hälso- och strukturegenskaper måste i större utsträckning integreras i avelsprogrammet för blårävar
Riitta Kempe, forskare vid Naturresursinstitutet, talade vid seminariet om ett urvalsprogram för blårävar med hänsyn till välbefinnande. Sedan år 2015 har Finland haft ett riksomfattande avelsprogram för blårävar som för närvarande används av en tredjedel av producenterna. En betydande del av producenterna fattar beslut om avel på något annat sätt, till exempel enbart på grundval av fenotyp. Målen för avel har till exempel varit fortplantningsegenskaper, storleken på skinnet och kvaliteten på pälsen. Priset på skinnet har lett till produktion av stora och feta rävar, vilket dock har haft ogynnsamma effekter på exempelvis strukturen på blårävarnas ben och deras ögonhälsa. Numera används mätare för att bedöma blårävars övervikt och storlek för att följa upp blårävarnas hälsomässiga egenskaper.
Avel gör det möjligt att förbättra ben- och ögonhälsan hos blårävar, eftersom böjda vrister och känslighet för ögoninflammation är ärftliga egenskaper. De främsta riskfaktorerna vad gäller böjda vrister är snabb tillväxt, graderad storlek, levande vikt och övervikt. Enligt Kempe är det effektivaste sättet att genom avel främja blårävars välbefinnande att använda ett avelsindex som beräknats med hjälp av en modell med flera egenskaper och som tar hänsyn till de genetiska kopplingarna mellan egenskaperna för produktion och välbefinnande.
Genforskning kan bidra till att förbättra hundars och katters välbefinnande – raskorsningar ökar den genetiska variationen
Hannes Lohi, professor vid Helsingfors universitet, berättade i sitt föredrag om vad genforskningen om hundar och katter har avslöjat om avel. Enligt Lohi avslöjar kartläggningen av gener modifieringen av arvsmassan och kan användas som verktyg för att lokalisera gener, förstå genbiologi, genernas funktion och anpassning samt för jämförelse. En förutsättning för genforskning är omfattande biobanker där prover med hälsoinformation om hundar och katter har samlats in. Med hjälp av genforskning får vi till exempel information om hundars och katters genetiska historik, om rasernas genetiska variation och om gener som predisponerar för olika sjukdomar. Gener som påverkar hundars och katters struktur och utseende påverkar ofta också många andra egenskaper hos djuren. I stället för att sträva efter utseenden och rasnormer som orsakar problem med välbefinnandet bör välbefinnandet prioriteras i aveln.
Katariina Mäki, gästexpert vid Naturresursinstitutet, berättade i sitt eget anförande hur raskorsningar kan bidra till hundars hälsa och välbefinnande. Genom noggrann planering och genomförande av raskorsningar kan man till exempel minska rasens inavelsgrad, öka den genetiska variationen och införa gener som saknas i rasen. En utmaning är de strikta kriterierna för rasrenhet och bibehållandet av de egenskaper som förts in i rasen genom korsningar. Enligt Mäki är det viktigt att hundraser finns, till exempel för att det ska vara möjligt att förutse hundens egenskaper när man planerar att skaffa en hund. Men aveln måste trots detta tåla en etisk granskning.
Ängslighet och ljudkänslighet är starkt ärftliga egenskaper hos hundar medan faktorer som påverkar katters beteende har undersökts i liten utsträckning
Man vet redan ganska mycket om hur hundars beteende, ängslighet och ljudkänslighet ärvs, framkom det i föredraget som hölls av Katriina Tiira, docent i etologi. Enligt Tiira förklarar arvsmassan endast en del av hundens beteende, och miljöfaktorer formar hundens beteende redan före födelsen och särskilt åtta veckor efter födelsen. Det har konstaterats att ängslighet, ljudkänslighet och sällskaplighet är starkt ärftliga egenskaper, men ärftlighetsgraden varierar mellan olika raser. Tiira anser att ängsla som medför kronisk stress är ett allvarligt problem för hundarnas välbefinnande.
Enligt Milla Salonen, forskardoktor vid Helsingfors universitet, är arvsmassan hos katter mindre känd än den hos hundar och den genetiska bakgrunden till katters beteende ännu mindre känd på grund av begränsade forskningsrön. Man vet att katters beteende, precis som beteendet hos många andra djurarter, uppstår i ett samspel mellan miljön och generna. Enligt Salonen påverkar arvsmassan till exempel hur katter reagerar på stimuli i omgivningen. Smärta kan göra katten passiv, mer ängslig eller aggressiv beroende på individen.
Genomredigering väcker etiska frågor – människan påverkar också arvsmassan hos vilda djur
Penny Hawkins, chef för avdelningen för djur inom vetenskap vid den brittiska organisationen RSPCA, berättade i sitt anförande om genomredigering och välbefinnandet hos försöksdjur. Utvecklingen av CRISPR-Cas-9-tekniken har revolutionerat modifieringen av arvsmassan hos djur. Med denna så kallade gensaxteknik kan man modifiera DNA från önskat ställe. Användningen av djur som är genetiskt modifierade i allt större utsträckning i laboratorieundersökningar har ökat oron för försöksdjurens välbefinnande. Med hjälp av genetiskt modifierade djur kan man inom medicin uppnå mer detaljerade forskningsresultat, men djurförsökens utformning är inte problemfri med tanke på försöksdjurens välbefinnande. Hawkins oroar sig också över att genomredigeringen eventuellt sipprar ut från laboratorierna för att användas för att modifiera arvsmassan hos sällskapsdjur och djur som används vid livsmedelsproduktion. Enligt Hawkins bör man noga överväga vad genomredigering kan användas till och vem som har befogenhet att bestämma om riktningen för djurens genetiska utveckling.
Tuomas Aivelo, forskardoktor vid Helsingfors universitet, talade vid seminariet om hur råttor och möss anpassat sig till människan. Vissa djurarter lever närmare människan än andra, men ingen djurart kan längre helt och hållet undgå verkningarna av mänsklig verksamhet. Närheten till människan påverkar evolutionen av vilda djurarter, till exempel genom att de blir tama av sig själv när anpassningen till människans närhet, bland annat med tanke på fortplantningsframgång, har blivit en fördelaktig egenskap. Att anpassa sig till människans närhet kan också minska djurets välbefinnande. Enligt Aivelo är råttan ett exempel på en djurart som har blivit beroende av närheten till mänsklig verksamhet i nästan alla livsmiljöer, men vars närhet människan strävar efter att bli av med. Enligt Aivelo kan forskning i stadsevolution kring råttor erbjuda verktyg för en harmonisk samexistens mellan råttor och människor.
Den lag om djurvälfärd som är under beredning syftar till att styra aveln till uppfödning av livskraftiga, funktionella och friska djur
Tiina Pullola, specialsakkunnig vid jord- och skogsbruksministeriet, berättade vid seminariet om hur utkastet till lag om djurvälfärd påverkar avel. Enligt Pullola syftar lagförslaget som lämnas i augusti till riksdagen för behandling till att styra aveln till uppfödning av livskraftiga, funktionella och friska djur. I utkastet till lag fastställs gränsen mellan godtagbar och skadlig avel närmare än tidigare. Varje djur som föds bör ha förmåga att bete sig på ett arttypsikt sätt, röra sig och förnimma. Utöver den fysiska funktionsförmågan ska den psykiska funktionsförmågan som är viktig för välbefinnandet beaktas vid avel av djur.
Forskaren Riitta Kempe från Naturresursinstitutet och gästexperten Katariina Mäki berättade i större detalj om hurdana hundar som får användas för avel i framtiden när bestämmelserna om avel ändras till följd av den nya lagen om djurvälfärd. Föredraget grundade sig på en utredning om problem i samband med hundavel och sätt att ingripa i dessa som publicerades år 2020. Utredningen innehöll förslag om flera tillsynskriterier för att ingripa i avel som medför betydande olägenheter för välbefinnandet.
En kirurgisk åtgärd för att avhjälpa ett strukturellt fel och en kontinuerlig eller upprepad medicinering till följd av en ärftlig sjukdom eller defekt utesluter till exempel hunden från avel. En allmän begränsning har dessutom fastställts för den relativa längden på hundens nos, som bör vara åtminstone en tredjedel av längden på hundens skalle. Kriterierna för tillsyn inom avel gäller även andnings- och temperaturregleringsförmågan, det muskuloskeletala systemet, tänderna och munnen, ögonen och vävnaderna kring ögonen, huden, nervsystemet och fortplantningsförmågan. I den fortsatta utredningen är syftet att dessutom utreda till exempel beteendestörningar som påverkar välbefinnandet.
För att lösa problem med välbefinnande inom avel krävs lagstiftning och andra samhälleliga styrmedel
Den facklitterära författaren Mari Koistinens anförande handlade om konsumenternas inställning till avel av djur som används vid livsmedelsproduktion. Enligt Koistinen har konsumenterna tillgång till allt mer information om välbefinnandet hos produktionsdjur, men det verkar inte som om denna information skulle styra konsumtionen mot en mer hållbar riktning. Det räcker inte med att kräva mer ansvarsfulla konsumtionsval för att lösa problemen kring djurens välbefinnande, utan vid sidan av detta krävs lagstiftning och andra samhälleliga styrmedel. Vi får inte glömma djurens välbefinnande när vi skapar ett mer etiskt och ekologiskt hållbart system för livsmedelsproduktion, betonade Koistinen.
Jenni Pitko, riksdagsledamot och ordförande för riksdagens djurskyddsgrupp, och Mia Laiho, riksdagsledamot och vice ordförande, betonade i sina anföranden vid seminariet människans ansvar att sörja för andra djurarters välbefinnande. För detta krävs förutom lagstiftning även resurser för djurskyddskontroll, utveckling av samarbetet mellan aktörerna och noggrant beslutsfattande.
Erkännande av djurets egenvärde som utgångspunkt för avel
I det avslutande anförandet vid seminariet betonade djurskyddsombudsmannen Saara Kupsala att grunden för avel ska utgöras av respekt för djur som kännande varelser med egenvärde. Det är givande att ta itu med frågor kring avel och djurens välbefinnande på ett tvärvetenskapligt sätt och genom samarbete mellan olika instanser. Forskningen spelar en viktig roll när det gäller att få information om avelns inverkan på djurens välbefinnande. Det skulle vara viktigt att ständigt utveckla aveln med hänsyn till djurens välbefinnande och att sträva efter övergripande och balanserade urval vid avel. Införandet av egenvärdet i lagen om djurens välfärd skulle fungera som en viktig princip för att öka uppskattningen av djur, och kunde bidra till att djurens välbefinnande och hälsa prioriteras inom avel.
Mer information
Ida Thofners och Penny Hawkins presentationer (på engelska) kan ses på Djurens välfärdscentrals YouTube-kanal. Presentationerna av seminariets övriga experter kommer att publiceras med undertexter på Djurens välfärdscentrals YouTube-kanal under hösten.
Text: Taru Äkräs och Saara Kupsala
Bilder från seminariet: Kaisa-Reetta Seppänen
